Jag brukar säga att jag föddes medberoende. Som yngsta barnet i en familj som helt saknade känslomässiga resurser kan jag inte minnas en tid då jag inte funderat över hur jag ska vara för att passa in, för att få vara med och duga i världen. Jag växte upp till en vuxen kvinna utan egenvärde, med urusel självkänsla och med andras behov som ledstjärna, mina egna hade jag ingen aning om. Däremot hade jag längtan efter en stor och lycklig familj. Och jag gjorde allt som stod i min makt för att få det.
Jag gifte mig som 20-åring fick mitt första barn när jag skulle fylla 22 år och mitt fjärde när jag var 27 år. När jag var 28 kraschade allt och jag tog mina barn och lämnade min dåvarande man under dramatiska förhållanden.
 
Livet var kaotiskt och jag mådde fruktansvärt dåligt. Plötsligt stod jag ensam med fyra barn utan någonstans att bo, inga pengar och endast de kläder vi stod och gick i. Jag for tillbaka till min dysfunktionella familj och försökte hitta ett sätt att överleva.
Det låter som en fruktansvärd situation och det var det också. Men med facit i hand gav det mig möjlighet att skapa ett bättre liv. Vad som hade hänt om jag blivit kvar i äktenskapet vill jag inte tänka på.
 
Genom olika möten med människor började jag så sakteliga hitta vägen framåt och inåt. För så var det, resan framåt förutsatte en resa inåt. Läskigt, smärtsamt och skrämmande men oj så häftigt. Och så värt all sorg, alla tårar och smärta.
Det största lyftet var att förstå att jag var medberoende och ett vuxetbarn. Det gav mig en bra start att förstå mig själv, varför jag kände och agerade som jag gjorde. Varför jag hamnade i nya dåliga relationer och faktiskt också varför jag hela tiden drabbades av utmattning.
 
Idag lever jag ett bra liv med innerliga relationer till mina barn, sambo och vänner. Jag har utbildat mig och haft olika spännande jobb och i dag driver jag Trollsländans värld där jag kan leva i hela min kompetens och dela med mig av mina kunskaper och mina erfarenheter och utifrån min egen moral och etik arbeta med det jag älskar. Jag skulle vilja säga att mitt liv är helt fantastiskt, inte alltid enkelt och en dans på rosor men helt fantastiskt.
 
Känner du en önskan att gå inåt, framåt? Jag följer dig gärna en bit på vägen.