Jag föddes in i en familj som egentligen inte hade plats för mig, yngst av tre blev jag liksom droppen som tömde bägaren.

Det var inte så att det saknades pengar i min familj. Inte för att vi var rika men vi hade så vi klarade oss och lite till. Så på ytan var allt fint. Grusgången, trädgården och huset. På ytan alltså.

Men bakom fasaden levde vi i en känslomässig öken bland tystnad, lögner och falskspel. Och redan som liten hade jag tankar om vem jag var, om jag var någon och varför jag fanns. Rädslan var alltid närvarande. Rädslan för att göra fel, men framförallt rädslan för att bli avslöjad.

Det här har påverkat mig långt upp i vuxenålder. Det har styrt mycket i mitt liv men framförallt hur jag sett på mig själv, mina val av män och hur jag har förhållit mig till andra människor. Det har också påverkat mina barn. Det har gett mig konsekvenser som jag delar med andra som vuxit upp under liknande situationer. Situationer som tvingade oss att växa upp för snabbt utan den trygghet och vägledning som gjorde det möjligt att lära av våra misstag.

Det här pratas det inte så mycket om och det finns inga ord i vårt språk som beskriver den problematik som möter oss som vuxna. Vuxna i kropp och ålder men fast i en barnets rädsla och överlevnadsstrategier.

I vissa kretsar kallas det vuxenbarnproblematik, ett knöligt ord som är svårt att förstå om man inte är insatt men för tillfället det enda vi har.

Problemet med att det inte pratas om detta och inte om konsekvenserna som kan vara förödande för både barnet och den vuxne är att många inte förstår att det är detta som ställer till det för dem, som gör deras vuxenliv så jobbigt.

Och att det inte pratas om det viktigaste. Det finns hopp, det finns lösningar. Det går att bli trygg och stabil, att hitta tillbaka till den vi var tänkt att vara. Till den fantastiska människa du är.

Till vi ses

Ger du dig chansen att bli så fantastisk som du är?