Blogg

Inom oss alla finns vårt inre lilla barn. Vi bär med oss känslor upplevelser och föreställningar från det vi var riktigt små och ända fram till nu. Vi påverkas alla av hur vi växte upp, men framför allt påverkas vi av om vi tar hand om vårt inre barn eller inte.

Här kommer en text som kom till mig i morse när jag satt och funderade på hur jag skulle få till dagens blogginlägg om vuxenbarnproblematik. Dessa ord kom till mig.

Till alla vuxna

Alla bär på ett inre barn, vi finns inom er med alla våra känslor, tankar och upplevelser och vi behöver er kärlek och omsorg. Men allra mest behöver vi kunna lita på er. Vi behöver känna oss trygga med att ni lever livet på ett sätt som är bra för oss och för er. För det är så enkelt, gör ni det så blir allt lugnt, då vi kan vila tryggt i era hjärtan medan ni lever ert vuxenliv.

En del av er lever livet på ett sätt som gör ert inre barn tryggt, med för de som inte gör det kan livet bli jobbigt. När vi inte har den trygghet vi behöver så blir vi rädda och då gör vi en massa tokiga saker för att påkalla er uppmärksamhet och för att skydda oss själva. Då blir det en inre konflikt där både vi och ni är förlorare.

Vi vill verkligen inte ställa till besvär i era liv, vi vill hjälpa er. Och vi har inget annat sätt än att protestera inifrån. Fast allt vi bara önskar är att få vara en gosig kärlekskänsla som vilar tryggt i ert inre.

Med kärlek

Det inre barnet

Jag tänker ofta på ord. Egentligen, vad betyder de? Vänder och vrider på dem, funderar, vänder och vrider igen.

Tillit är ett sådant ord. Vad är tillit? Hur vet jag om jag har det? Kan andra bedöma min tillit? Om jag inte har tillit hur gör jag då? Massor med olika frågor kring ett ord som jag kan gå runt och fundera över.

Bekräftelse är ett annat. Också något som jag inte riktigt kan sätta ord på men det handlar om man ger eller tar. Om jag ger så får jag tillbaka, men om jag tar vad får jag då?

Alla dessa funderingar har lett fram till att jag börjat fundera i termer av att vara känslomässigt självförsörjande. Inte så att vi inte behöver ha relationer till andra människor. Det behöver vi. Och det kommer vi att ha. Men om vi är känslomässigt självförsörjande har vi tillit till oss själva. Vi söker inte bekräftelse, vi ger oss själva den. Och vi blir en givare. Och det vi ger tar inte slut för vi vet hur vi fyller på oss själva och vi drar till oss andra givare. Naturligtvis kommer vi att möta tagare också men de kan inte längre dränera oss eftersom vi kan ge oss själva. Och vi kommer att genomskåda dem och kunna välja var vi sätter gränsen.

Att vara känslomässigt självförsörjande har blivit oerhört viktigt för mig, både privat och professionellt. Privat har både min fysiska och psykiska hälsa blivit bättre och jag stannar inte kvar i relationer där det inte är ett ömsesidigt givande.

Professionellt är det nästan ännu viktigare. Om jag inte försörjer mig själv känslomässigt så riskerar jag att börja ta. Och gör jag det i en relation till min klient så tar jag av en utsatt människa som söker min hjälp. Jag tar av en människa som sökt min hjälp och som ska bygga tillit till mig inte vara på sin vakt, sätta gränser eller känna sig trött och tom efter ett möte.

Därför pratar jag hela tiden om vikten att vara känslomässigt självförsörjande. Viktigt för att må bra och kunna hantera livets med och motgångar. Viktigt för alla i människovårdande yrken. Avgörande för mig i mötet med dig då det är jag som ger och du som får.

Skriv gärna och berätta om dina erfarenheter och hur du tänker kring begreppet känslomässigt självförsörjande?

Jag brukar säga att jag föddes medberoende. Som yngsta barnet i en familj som helt saknade känslomässiga resurser kan jag inte minnas en tid då jag inte funderat över hur jag ska vara för att passa in, för att få vara med och duga i världen. Jag växte upp till en vuxen kvinna utan egenvärde, med urusel självkänsla och med andras behov som ledstjärna, mina egna hade jag ingen aning om. Däremot hade jag längtan efter en stor och lycklig familj. Och jag gjorde allt som stod i min makt för att få det.
Jag gifte mig som 20-åring fick mitt första barn när jag skulle fylla 22 år och mitt fjärde när jag var 27 år. När jag var 28 kraschade allt och jag tog mina barn och lämnade min dåvarande man under dramatiska förhållanden.
 
Livet var kaotiskt och jag mådde fruktansvärt dåligt. Plötsligt stod jag ensam med fyra barn utan någonstans att bo, inga pengar och endast de kläder vi stod och gick i. Jag for tillbaka till min dysfunktionella familj och försökte hitta ett sätt att överleva.
Det låter som en fruktansvärd situation och det var det också. Men med facit i hand gav det mig möjlighet att skapa ett bättre liv. Vad som hade hänt om jag blivit kvar i äktenskapet vill jag inte tänka på.
 
Genom olika möten med människor började jag så sakteliga hitta vägen framåt och inåt. För så var det, resan framåt förutsatte en resa inåt. Läskigt, smärtsamt och skrämmande men oj så häftigt. Och så värt all sorg, alla tårar och smärta.
Det största lyftet var att förstå att jag var medberoende och ett vuxetbarn. Det gav mig en bra start att förstå mig själv, varför jag kände och agerade som jag gjorde. Varför jag hamnade i nya dåliga relationer och faktiskt också varför jag hela tiden drabbades av utmattning.
 
Idag lever jag ett bra liv med innerliga relationer till mina barn, sambo och vänner. Jag har utbildat mig och haft olika spännande jobb och i dag driver jag Trollsländans värld där jag kan leva i hela min kompetens och dela med mig av mina kunskaper och mina erfarenheter och utifrån min egen moral och etik arbeta med det jag älskar. Jag skulle vilja säga att mitt liv är helt fantastiskt, inte alltid enkelt och en dans på rosor men helt fantastiskt.
 
Känner du en önskan att gå inåt, framåt? Jag följer dig gärna en bit på vägen.

Jag har alltid vetat att jag ville något med mitt liv. Även när jag var liten. Trots att kände mig fel, ensam och övergiven, visste jag att jag ville något men hade ingen aning om vad. När jag blev äldre blev det allt tydligare och efter min skilsmässa, när jag28 år gammal hade flytt från min man, stod ensam med fyra barn, ingenstans att bo, ingen riktning i livet och en massiv ångest fattade jag två livsavgörande beslut. Det ena var att jag aldrig skulle dricka alkohol om jag inte mådde bra och var i goda vänners lag och dit räknades inte barnen. Jag tror att det var ett viktigt beslut men ännu viktigare var nog att jag bestämde mig för att det som händer i mitt liv ska få en mening och bli till nytta för andra. Det har varit min ledstjärna i livet. Gett mig en riktning och uthålligheten att hålla fast vid det jag tror på. Det har inte varit lätt, jag har ofta arbetat i motvind, gjort konstiga val, stannat för länge i relationer och organisationer som inte varit bra för mig. Anpassat mig och hållit tillbaka mig själv för att passa in, för att bli sedd och uppskattad och få bidra. Det har inte funkat så bra eller så har det det, vem vet vad som hade hänt om det varit annorlunda, om jag fattat andra beslut? Inte jag i alla fall, och jag varken vill eller kommer att få veta.
 
Allt jag vet är att det har lett mig hit där jag är idag. Till ett liv som egenföretagare. Till att det som hände i mitt liv får en mening och blir till nytta för andra. Till ett liv där jag kan följa min inre längtan, min själs längtan. Där jag inte behöver kompromissa med mina egna värderingar, där jag kan leva i min fulla kompetens.
 
Det har varit en fantastisk resa, läskig, skrämmande och jobbig, men oj så underbar. Och nu vet jag vad jag vill med mitt liv och mitt företag. Jag vill erbjuda en trygg plats för dig som vill må lite bättre, ha lite mer njutning i livet, lära känna dig själv bättre. Jag vill erbjuda en trygg plats utan skam där alla dina erfarenheter, känslor och tankar kan uttryckas. Där inget är för smått, för stort eller för hemskt för att sägas. En plats där du kan inta ditt livsutrymme och låta dina vingar bära.
Det är vad Trollsländans värld är, en värld där hela du ryms, allt som varit, allt som är och allt som kommer.
 
Jag öskar dig av hela mitt hjärta välkommen hit.