Blogg

Just nu har jag fullt upp med planering och förberedelser dels inför starten av mitt program Vingar som bär, dels av att planera för det månadslånga firandet av vår och Trollsländans världs lansering av sommarsäsongen 2021. Bir du nyfiken på den så följ mig på facebook Trollsländans värld | Facebook.

Därför har jag den här veckan valt att återanvända ett tidigare inlägg som jag tycker är värt att upprepa. så håll till godo.

Gissa om jag blev överraskad den dagen jag insåg att grammatik är en nyckel till hur vi ska leva. Jag vet inte om det var den dagen jag blev oerhört noga med vad orden faktiskt betyder. Som att älska, som vi ibland bara säger; Jag älskar dig. Men vi har missat att älska är ett verb precis som att cykla eller att måla.

Om jag sitter i soffan och säger att jag cyklar är det uppenbart att jag inte gör det, ingen kommer att tro mig. För att jag ska kunna säga att jag cyklar måste jag faktiskt sitta på cykeln och trampa runt pedalerna. Men om jag sitter i soffan och säger att jag älskar är det inte lika uppenbart om det stämmer, därför att vi ibland använder ordet älska som en känsla. Men det är ett verb, alltså något vi gör, en handling. Så orden i sig är inte det som avgör om jag faktiskt älskar, det är handlingen, att jag utför kärleksfulla handlingar. Som när min sambo går ut och sopar snön från bilen och startar den så jag inte ska behöva sätta mig i en iskall bil, eller någon frågar hur det är och faktiskt är intresserad av svaret. Eller en kram i förbifarten. Kärleksfulla handlingar är inte alltid så romantiska men de kommer från omsorg och en varm tanke.

Om du är osäker på vilka ord som är verb håll utkik efter ett att. Kan du sätta att framför då är det ett verb. Som att leva, ett verb och alltså en handling vi utför. Ibland känns livet orättvist jobbigt. Och ibland drabbar oss livet mer eller mindre hårt. Men så länge jag lever utför jag handlingar, medvetet eller omedvetet som påverkar mitt liv i en eller annan riktning.

Till vi ses

Har du koll på dina verb och vilken riktning de leder dig?

Jag föddes in i en familj som egentligen inte hade plats för mig, yngst av tre blev jag liksom droppen som tömde bägaren.

Det var inte så att det saknades pengar i min familj. Inte för att vi var rika men vi hade så vi klarade oss och lite till. Så på ytan var allt fint. Grusgången, trädgården och huset. På ytan alltså.

Men bakom fasaden levde vi i en känslomässig öken bland tystnad, lögner och falskspel. Och redan som liten hade jag tankar om vem jag var, om jag var någon och varför jag fanns. Rädslan var alltid närvarande. Rädslan för att göra fel, men framförallt rädslan för att bli avslöjad.

Det här har påverkat mig långt upp i vuxenålder. Det har styrt mycket i mitt liv men framförallt hur jag sett på mig själv, mina val av män och hur jag har förhållit mig till andra människor. Det har också påverkat mina barn. Det har gett mig konsekvenser som jag delar med andra som vuxit upp under liknande situationer. Situationer som tvingade oss att växa upp för snabbt utan den trygghet och vägledning som gjorde det möjligt att lära av våra misstag.

Det här pratas det inte så mycket om och det finns inga ord i vårt språk som beskriver den problematik som möter oss som vuxna. Vuxna i kropp och ålder men fast i en barnets rädsla och överlevnadsstrategier.

I vissa kretsar kallas det vuxenbarnproblematik, ett knöligt ord som är svårt att förstå om man inte är insatt men för tillfället det enda vi har.

Problemet med att det inte pratas om detta och inte om konsekvenserna som kan vara förödande för både barnet och den vuxne är att många inte förstår att det är detta som ställer till det för dem, som gör deras vuxenliv så jobbigt.

Och att det inte pratas om det viktigaste. Det finns hopp, det finns lösningar. Det går att bli trygg och stabil, att hitta tillbaka till den vi var tänkt att vara. Till den fantastiska människa du är.

Till vi ses

Ger du dig chansen att bli så fantastisk som du är?

Ja, jag har bara ett svar på den frågan. Gör dem. Det är enkelt för dig att säga kanske du tänker. Jag gör massor av saker men inte blir det bättre av det. Så är det nog för många av oss, vi gör och vi gör men inte blir det bättre för det. Så har det i alla fall varit för mig under många år. Jag har gjort och jag har presterat. Jag har försökt göra det utifrån mina egna behov, önskningar och moral. Men viktigast har varit att göra rätt, bli godkänd och accepterad. Det har inte fungerat, jag har snarare blivit trött, frustrerad och uppgiven.

Så mitt råd i början, gör dem, behöver utvecklas lite. När vi gör utifrån andras behov och önskningar, eller ännu värre, utifrån vad vi tror att andra har för behov och önskningar förminskar vi oss själva och kväver vår kraft och kreativitet. Det är sker smygande, nästan så vi inte märker det. Tills vi en dag står där och känner oss utmattade och vilsna. Det är verkligen inte det jag menar.

Att få saker gjorda är en process, själva görandet föregås av eftertanke och att lyssna inåt. Lyssna på vad vår själ längtar efter. Kanske fyller oss den längtan med lite olust och rädsla. Kan man verkligen göra så? Vad ska andra tänka? Tänk om jag misslyckas? Men vad innebär det att lyckas? Att uppfylla en allmän norm eller tillfredsställa någon annans behov. Eller kan det vara att följa sin själs längtan? Men rädslan då, borde vi inte lyssna på den? Är inte det också att lyssna till sitt inre. Jo, det är det. För en sak kan vi vara säkra på, där det finns rädsla finns det utvecklingsmöjligheter.

Vill du utvecklas lita på rädslan och gör det i alla fall.

Tills vi ses

Låter du rädslan hindra dig eller är det din ledstjärna mot utveckling?