Jag har funderat en hel del på det här med mitt utrymme, mitt space. Jag menar inte i fysisk form som mitt hem eller mitt kontor. Utan det utrymma i världen som vi alla har rätt till. Att ta sin plats. Att ta min plats och fylla den med mitt väsen.

Jag tror att vi alla har samma rätt och möjlighet att fylla vårt utrymme och ingen har större utrymme än någon annan. En del människor gör anspråk på andras utrymme genom maktspråk, våld, hot, förminskande eller genom hån. Genom historien har vissa grupper getts större utrymme än andras. Ofta på bekostnad av andras.

Själv har jag fått jobba mycket med att våga fylla mitt utrymme och på att tro att jag har något att fylla det med. Idag både vågar jag och tror. Och jag har förstått hur viktigt det är. För jag kan välja att fylla mitt utrymme med kärlek, värme, optimism. Jag kan välja att använda mitt utrymme så att det hjälper andra att kunna använda sitt. På så vis fylls världen av mer kärlek. Tror jag.

Men om jag inte fyller mitt utrymme med mitt väsen ger jag fritt för andra att breda ut sig och då kan det fyllas med både det ena och det andra. En hel del som jag inte vill ha där. Så nu mer ser jag det som ett ansvar jag har, att fylla mitt utrymme med kärlek. Ja, till och med min plikt. Och jag gör det med glädje.

Till vi ses

Tar du diin plats och fyller ditt utrymme med ditt väsen?